BönHörd

Kära medlemmar av samfundet. Det är med största glädje jag kan uttrycka min förundran om att bönen hjälper. Den hjälper inte bara mig, utan även mina medmänniskor. Har nyligen börjat nytt jobb som behandlingsassistent vid ett LVM hem och det har väckt mycket inom mig. Inte bara känslor av maktlöshet utan även känslan av att kärleken till min nästa är ibland helt avgörande för hur min bön ska bli hörd.

Jag var i staden med en klient för att han skulle hämta lite saker som han har magasinerat. väl där visade det sig att det fanns ingen där. Jag ringer, det hade blivit ett missförstånd. Jag informerar klienten om detta och föreslår ett besök till museet då det skulle ta en timme för någon personal att komma och expediera oss. Klienten ville hellre till inner stan och ta en fika, men jag sade att det är mycket trevligare på museet och att då lär vi oss kanske något nytt. Sagt och gjort. Väl där gick vi runt och tittade lite på än det ena och än det andra. Klienten gillade det han såg och skojade om en uppstoppad fågel som han skulle vilja ha hängandes över sängen. Vi bytte lokal och började titta på annat, lite mer tekniskt. Då helt plötsligt kommer han fram till mig och säger.

Du får ursäkta mig. Så jag säger, Vill du gå ut och sätta dig i bilen, mår du dåligt ? Varpå han säger nä jag ska gå till bolaget. Också går han ut ur museet. Fan helvetes skit hinner jag tänka. Jag börjar stora övertalningen om att det är inte värt att supa nu när han äntligen har varit nykter nästa i två månader. Men inget biter på denna fast beslutna person som redan har autopiloten inställd på bolaget och vilken väg han ska gå dit. Jag säger som ett hot ! Jag ringer och efterlyser dig med en gång om du inte ändrar dig ! Men ack det hjälpte föga. Så jag ringer till LVM hemmet och säger som det är och de skickar ut en efterlysning på honom. De uppger även mitt mobilnummer så polisen kan nå mig.

Jag gå hack i häl och ibland sidan om honom med värsta övertalnings programmet, jag till ochmed försöker skuld och skam belägga honom för jag vet ju själv vilken effektiv inverkan det kan ha ibland, men ack inte i detta fallet. Han blir bara fruktansvärt irriterad och tycker att jag kan dra åt helvete och låta honom vara i fred. Låt mig vara säger han, jag blir ju ändå efterlyst. Då säger jag. Ja du är redan efterlyst och du ska fan inte dricka sprit så länge jag kan förhindra det. Han mumlar och forsätter med raska steg mot bolaget. Vi har väl gått en två fyra km och nu har jag lagt av med övertalningen, då jag tänker Gode Gud hjälp mig att nå fram till denna stackars människa som inte vet sitt eget bästa och kan stå emot suget.

I nästa ögonblick ringer min mobil. Det är polisen. De vill veta var vi är och jag informerar att vi är snart framma vid bolaget och att jag kommer att följa efter honom ända dit. De får ännu en läges rapport då han har gått in på bolaget. Polisen säger " jag har skickar två bilar" också lägger vi på. Ut från bolaget störtar han med raska steg och rundar hörnan mot närmsta park med en "marinella" i bolagspåsen. Precis då kommer polisbilen, två kliver ur och jag pekar var han befinner sig. De småjoggar ifatt honom, tar varsin arm och påsen, leder honom mot bilen där han visiteras och sätts i baksätet.

Alltså den lättnad jag kände går inte att beskriva. Tårarna kom och jag kände en sådan tacksamhet inför Gud att jag hade blivit bönhörd. Nu blev det inte som jag trodde att det var jag som skulle nå fram och få klienten att ta sitt förnuft till fånga. Nä det blev ske din vilja inte min.

När jag kom tillbaka till hemmet hade polisen varit och lämnat honom och han var inte glad det kan jag säga utan överdrift. Men jag gick in till honom och sade "jag sa ju till dig att jag lyser dig".
Ja sa han, men du kunde ju låtit mig gå för jag var ju ändå lyst. Då sade jag att, du är inte istånd att avgöra vad som händer när du dricker eftersom din kropp har tagit mycket stryk av tidigare fylleslag. Han sa då, Jag tycker du är glyttig som inte kunde låta mig gå. Okay sa ja, det ordnar sig med allt det också, ta en dag i taget. Också tackade jag så mycket för en härlig och rask promenad. Då sken han upp i ett leende och det värmer mitt hjärta än.