torsdag 18 juni 2009

Nytt jobb

Äntligen har jag börjat med det jag egentligen vill jobba med. Tunga missbrukare !! Sen kan det ju diskuteras om LVM är den rätta vägen att gå ? Men det handlar om att skydda individen från sig själv :-) och hur lätt är det när det i de allra flesta fall aldrig har gjort annat än att supa,knarka, stjäla och bedra.

Det är en stor uppgift att försöka förändra dessa personer som samtidigt djupt där inne är ett känkt litet barn. Och som jag ser det så är det just där man ska möta dessa människor, vid deras inre barn. Att ta dessa barn i handen och börja leda dem in i processen som det är att hitta sin kärna och börja om igen med något friskare. Det är många murar som måste raseras. Det är mycket förnekelse som måste frigöras.

Det är en tuff uppgift för dessa människor att inom loppet av 6 månader finna den motivation som de aldrig har haft mer än korta stunder tidigare för att förtjäna ett bättre liv. Alla vi människor på denna jord förtjänar ett bättre liv och det är bara vi själv som kan förändra det. Först med tanken, sen med hjälp av en medmänniska och tanken och hanling. Denna process tar resten av livet för många av dessa människor och det ställer stora krav på oss medmänniskor och samhället i stort.

Och samtidigt ska detta motiveras med tvång.
Det är en svår avvägning att förstå att det är för dessa människors bästa att de blir inlåsta och tvångsvårdade. Men sen då ? Jag det går bara att leda hästen till vattnet, men det går inte att tvinga den att dricka. Jag står inför en känslomässig kullerbytta där jag måste skala av allt mitt eget för att träda in som någon form av frälsare till dessa människor som har i många fall förlorat allt hopp.

Ingenting är säkert i denna värld, jo en sak föresten. Vi kommer alla att dö förr eller senare. Men det är frågan när, och kan man förlänga någons liv med kanske bara några år så är även det en form av hjälp. I något asiatiskt land är det också tvångsintag, men där är det tuffare tag med upp till flera hundra intagna samtidigt. Där ligger man i små fack och sover, som små kokonger där det ska komma ut en frisk och fri från missbruk människa. Mycket fysiskt arbete och träning med vakter och hela middivippen.

Dom har mycket goda resultat av denna typ av missbruksvård och någonstans kan jag nog köpa det. Men det kräver än mer av de som ska vakta och vårda dem så att missbruk av deras makt inte blir ett annat problem, vilket det förövrigt redan är i hela samhället. Vilken balansgång ! Kärleken är störst och utan den tror jag inte att det går att leva ett nyktert och drogfritt liv, och har man aldrig upplevt den blir man misstänksam om någon helt plötsligt visar kärleksfullhet.


Min resa fortsätter i detta universum och jag blir klokare för varje dag .......om jag vill.

Kram till alla som behöver .

4 kommentarer:

Judith sa...

All heder för ditt arbete.
Jag beundrar det. Det är kärlek det.

Gillar ditt citat hos Svart Ängel.
"Som man känner andra, känner man inte sig själv"

Önskar dig en go helg.

svartängel sa...

Jag var en gång på ett behandlingshem och bodde där länge och för länge sedan. Jag var inte så gammal, typ yngst på stället. Mycket yngre också. Ute i en skog där vägen slutade. De sa då till mig att jag var ickebehandlingsbar och jag fick inte åka hem. Frivilligt med hot om tvång kallades det. Stack jag så skulle de sättas tvång, jag stack men kom tillbaka utan tvång. Ingen tv, ingen musik, ingen radio och inga böcker. Bara vård och förvaring. Möten och mat. Där var jag läänge, fast behandlingen inte skulle vara det. Primären tog evigheter och halvvägshus var inte på frågan för mig. Bara för de andra. Jag blev drogfri tillslut. I alla fall från en drog. Efter mer än ett år primär, nästan två..Fast inte där, för jag drog, knarkade och nästan dog. Så jag slutade.

På hemmet fanns det ibland knark, inte alltid men ibland. Därmot fanns det män. Både knarkare och personal. De som kom frivilligt, de som kom från kåken och de som var där på tvång. Där var jag, mitt i bland dom. Tio år yngre än de andra, nerknarkad och hade sålt sex i många år fast jag inte var myndig då. Länge ensam tjej på stället, men inte alltid..de dök upp några senare, men dom var friskare så dom fick åka vidare ganska snart. Så jag hade sex med dom alla. Varenda intagen karl tror jag...med något litet undantag kanske. Ja, några ur personalen också..fast jag fick inte göra det. Förbjudet med kroppskontakt stod det och de skulle innebära utskrivning. Inte för mig tydligen...de sa att jag var för sjuk, behövde vara kvar. Så jag stannade...länge också. Utanför fanns dem som ägde mig då och de var farligare. Ondare och elakare, så jag var rädd. Visste att de fanns där och att det ville hitta åt mig.

Jag blev drogfri tillslut. Jag slutade att knarka när benen inte längre lydde mig, hörseln rök och kroppen ruttnade. Inte tack vare behandlingen, utan för att jag inte orkade. Det enda bra var att jag för första gången i mitt liv hade haft en period där de inte alltid fanns knark. Jag hade varit drogfri för första gången i livet och orkade tänka. Kunde göra ett val av vad jag ville ha av livet och jag valde att leva. Så jag kämpade och jag använde mig av de jag lärt mig av programmet, men också av andra saker.

Så jag lever idag, kanske inte på bästa sätt, men jag finns. I dag syns de inte på mig vad jag är. Allt de fysiska tecken på att vara en missbrukare är borta för det är länge sen nu. Inte ens att jag är en hora syns. Ser nog helt vanlig ut. Snäll, tyst och försiktig. Ingen vet och ingen kan se.

Lycka till och grattis till ditt nya jobb:-)Jag hoppas att de är ett bättre ställe än de jag var på. Vet att de finns!!! Du gör de bra! Kram

Anonym sa...

Hej Stefan,

Nu har jag läst Ditt kloka inlägg och jag håller med Dig om att det finns mycket etiska ekvationer att förhålla sig till när vi pratar tvingande lagstifning typ LVM. Men, Du måste vara en fantastisk tillgång med Ditt coola och filantropiska sätt!!

Agneta

Anonym sa...

Kära herr hantverkare & vän,

Ja, det var som vanligt givande samtal om än Du stod med målarspannen i näven! Nu skriker Moses ute i trädgården, Du vet att han hatar att gå på gräs, den lilla nakenfisen!

A